TÄVLINGEN
Klockan ringde 02:30 och känslan om att ej ha sovit en blund fanns där, fast det hade jag ju. Upp och på med tävlingskläderna. Adrenalinet började pumpa direkt och sammanbitet åkte vi till stallet. Upp aktivitet var det trotts 1,5 h före start. Största utmaningen innan sadling var att få fast mina små lyspluttar på mig. Problemet i mörkret är att synas och hittas av groomarna. Vi hade både lysstavar och lyspluttar på 15 cm som vi klistrade på mig. Lysstavarna fick groomarna vifta med och det funkade rätt bra. På med sadel och sista finjusteringarna gjordes innan uppsittning. Starten närmade sig och trotts att det bara var ca 80 hästar ”small” det rejält när starten gick. Vilken stämning, helt vibrerande och tryckande stämning infann sig sekunderarna innan start. 04:30 var vi iväg, Zinner skötte sig exemplariskt, lite på tå men han behöll alla hovar i backen och det är bra för att vara han.
Vi hamnade ensamma framför en motorcykel när vi red genom Ispagnac, inte helt ok tyckte Zinner som sprang lite stressat. Genom staden, ner i en tvär sväng över en stenbro blev vi slussade 2 och två, sedan upp i bergen mot Florac. Mörkret var total, fick dock fina kommentarer av andra ryttare som tackade för lyset, min pannlampa var suverän. Helt plötsligt tog det stopp, en tysk ryttare som hade gått i front i vår grupp låg plötsligt på marken. Hästen hade blivit rädd och tvärnitat så hon trillade av. Efter lite rop kom hon upp och vi fortsatte. In i Florac och vidare upp i bergen. Hade supergrepp i skorna och halkade inte en gång på asfalten.
In mot grind 1 kändes allt ok efter 34 km. Lite kaosartat blev det dock då vi var ett 15 tal ryttare som kom in samtidigt i mörkret. Pulsningen gick bra och så sprang vi upp………. Inte så bra!!!!! Re-examination sa veterinären och det kändes om en käftsmäll. Varken Ylva eller Marcello var särskilt övertygade om att detta skulle gå vägen, han markerade verkligen. Vi vilade, kollade benet, skon mm. ingenting verkade fel, bara att vänta ut tiden. 10 min innan utgång gick vi upp igen, sprang upp utanför grinden en gång och då brukar man ju känna om det är ok eller ej. Var helt väck, säg ingenting och kände varken bu eller bä….In i grind och så sprang vi för glatta livet. OK sa veterinären och min haka trillade ner. Allt var ok, helt otroligt. Bara att sadla på och iväg.
Tankarna for i huvudet och hur skulle jag göra nu??? Ligga kvar på samma tempo, sakta in eller vad?? Ähh ingen idé att fundera, går det så går det, rätt otroligt om han kommer att fixa 4 grindar till och 13 mil i bergen, de tuffaste partierna har ju inte kommit ännu. Ähh jag bara rider tänkte jag och drog på ute på slinga 2 som bara var 22 km. Fick sällskap av Tonje från Norge, vi har alltid lika trevligt när vi rider ihop och hennes valack går så himla bra med Zinner. In i grind 2 och besiktningen flöt på utan anmärkning. Skönt, ingenting på frambenet.
Ut på slinga 3 fick jag jaga ifatt några ryttare, Tonje hade inte lika snabb pulsning så vi särade på oss här. Dimman låg tät, temperaturen var mycket bra, sval och skönt. Ingen sol, perfekt. Upp på berget där man knappt såg handen framför sig tog vi oss över och förbi, 26 km totalt innan nästa grind. Gick bra, hade sällskap med ett gäng ryttare från Holland, Italien, England, Portugal, Quatar och Frankrike. 
In i grind 3 och med orden ”PERFECT” fick vi en välförtjänt vila. Dock var vi tvungna att byta ut en del sömm i framskorna då det slitit oerhört på bara de tre första etapperna. Väl fixat drog vi ut på slinga 4, 25 km.
Min favorit faktiskt, då man rider genom skog, förbi ett stort medeltida slott och genom en stad där alla står och hejar på en. Det hade dock blivit varmt, det fläktade rätt bra i vinden. In i 4 grind där vi åkte ut förra året, vi passerade utan större bekymmer och fick gå ut på slinga 5. Här började vår resa på den okända delen av banan. Visste fram tills nu vad som väntade runt varje krök, nu var det bara ny terräng. Vår grupp var intakt även över stäppen och över flygfältet låg Zinner på och pullade rejält, kul att han var så pigg efter 12 mil. 
In i grind 5 och efter upptravning sa veterinären, ”-Good, go to Florac.” Då visste jag att det var klart, jag skulle få rida i mål på en av världens tuffaste banor!!!! Grindvistelsen gick fort och sedan galopperade vi ut på sista slingan, 20 km mellan mig och mållinjen. Tänkte att nu är det lugnt, men icke så fel jag hade. Om de andra slingorna var jobbiga så var detta helvetet. Trodde aldrig det skulle ta slut. Låg bra till när vi gick ut, 17:e plats ca. men Zinner hade känts lite stum i nerförsbackarna i baken. Så jag tog det lugnt, blev då omriden av ett gäng då jag valde ett långsammare tempo de sista 8 km som var en enda stor nedförsbacke. Brant nedför närmade sig målet men säkrade ritten och red i mål med fanan i topp. Lite nervöst var det dock i slutbesiktningen men han sprang så fint så. Tårarna rann och alla var så stolta över att vi fixade det. 14,6 km/h blev det i snitt, något långsammare då vi hade siktet på 15 km/h men vi är nöjda ändå. Resten av historien är inte så intressant, vi tog hand om Zinner, tog en välförtjänt dusch och gick på gala middagen på kvällen.
Dagen efter var det vet. Besiktning och de svenska hästarna fick beröm i hembesiktningen. Sedan var det dags frö prisutdelning , uppsutten sådan och sist var det GALOPPEN. Florac har en tradition att alla godkända hästar får galoppera upploppsrakan och det gjorde vi, Zinner fick lite löpkänning och drog på bra. HÄRLIGT!!!!
Måndagen startade tidigt och vi åkte ca 80 mil upp till Legelhurst i Tyskland för att övernatta. Resan flöt på bra och Zinner hittade sin plats i lastbilen med en gång. Vi valde en längre väg hem och trotts det gick det snabbare än nerresan. Vi stannade och åt frukost, lunch och fika på vägen, mysigt tycker jag. Kvällen bjöd på sköna sängar och god winersnitzel, ett måste i Tyskland. Vi startade lika tidigt på tisdagen för att komma i tid till färjan. Det blåste på bra under hela dagen och vi var lite oroliga om vi skulle åka färja eftersom hästar ej tål sjögång så bra. Vi tog dock beslutet efter många telefonsamtal till vännerna som kan båtar, att vi åker. Risken att bli stoppade vid bron pga. Blåsten var rätt stor.
Vi kom fram i god tid så Zinner fick beta och promenera några timmar innan resan. Det gungade en del innan båten kommit upp i fart men Zinner brydde sig inte nämnvärt. Sista milen i Sverige var dryga men det gick bra. Zinner var jätte glad att vara tillbaka i hagen, nu är det vila i flera veckor innan vi ska börja träna inför nästa år och vårt mål VM.
